Gabriel Celaya var en ledande röst inom 'poesía social' (social poesi) i Spanien. Han skrev detta under Francisco Francos repressiva diktatur. I en tid av strikt censur var detta citat ett trotsigt uttalande om att konst inte var en flykt, utan ett nödvändigt verktyg för att kämpa för och föreställa sig en demokratisk framtid.

Detta citat blev en hymn för konstnärer, studenter och aktivister i Spanien som trodde på konstens omvandlande kraft. Det sammanfattar idén att kreativt uttryck kan vara en form av motstånd. Det citeras ofta i debatter om konstens roll i politik och samhälle.

Citatets kraft kommer från dess slående metafor. Den parar 'poesía' (poesi), något vackert och kreativt, med 'arma' (vapen), något våldsamt och destruktivt. Denna störande kombination tvingar läsaren att ompröva poesins natur och se den inte som passiv, utan som en aktiv, kraftfull kraft som kan forma verkligheten.